Krönika: Hyllningen till Helsingfors
Att flytta från en liten ort till huvudstaden kändes skrämmande, men nu ångrar jag att jag inte gjorde det tidigare.
Det här är en opinionstext och representerar skribentens egna åsikter.
Om jag ska jag vara ärlig var jag rätt så dum i huvudet då jag var 15 år gammal. Jag hade alldeles för tighta jeans, finnar över hela min näsa och inget sinne för framtiden alls. Då den ödesdigra dagen kom och jag skulle välja gymnasium, var lilla Pontus helt i blåsten.
Jag hade länge funderat på att söka till en skola i Helsingfors. Staden kändes fräsch och modern, med liberala och fritänkande gymnasier. Men när det kom till kritan var jag rädd. Klick, så valde jag det lilla, lokala Lovisa gymnasium i stället, nästan raka motsatsen till skolorna i Helsingfors.
Kompisar från högstadietiden som vågade ta chansen och flyttade till Helsingfors för att ta studenten i Tölö, Brändö eller Mattliden berättade åt mig hur roligt de hade. Allt fanns i huvudstaden. Alla de träffade var snälla, öppna och inkluderande. I Lovisa var det tvärtom. Då jag kom till skolan i en för röd tröja blev jag hånad för att jag “såg ut som en julgransprydnad.”
Sådant här är vanligt i Lovisa. Om du sticker ut ur mängden ens lite grann är du veckans hackkyckling. Vilket jag ofta var, till och med bland mina egna kompisar.
Det var omöjligt för mig att inte visa hur mycket jag ångrade mitt val. Av det jag hörde hade de som flyttat coola, spännande liv i Helsingfors, som för mig kändes som världens centrum och ett enormt metropol. Jag var kvar i Lovisa, en stad med fem frisörsalonger och ett gymnasium med knappt hundra studerande och ingen skolanda att tala om.
Efter att jag äntligen flyttade till huvudstaden förra hösten bekräftades alla mina tankar jag hade i gymnasiet: Helsingfors är bäst, ingen protest, Lovisa kan slänga sig i väggen.
I Helsingfors finns det något för alla. Helsingfors är en stad för alla. Det här visste jag första gången jag steg på metron. Så många olika sorters människor på en plats på väg till olika ställen men ingen har något ont att säga åt varandra trots det.
Helsingfors är varken för liten eller för stor, den lever och andas och det finns alltid något nytt runt hörnet. Man kommer nästan överallt med kollektivtrafiken, arkitekturen är underbar och varierande. Jugendbyggnader i Ulrikasborg, brutalism i Böle, trähus i Vallgård, vad mer kan man önska sig?
Det finns ingen plats i hela Finland som kan matcha Helsingfors vare sig i kultur, upplevelser eller människor. Jag ångrar att jag inte flyttade hit tidigare. I Lovisa ruttnade jag, här frodas jag. Länge leve Helsingfors!