Någon gång i ditt liv har du säkert tänkt dela något via sociala medier till din omvärld, men sedan inte gjort det. Viljan fanns där i början, men något stoppade dig. Jag tycker det är tråkigt, men jag tror jag också förstår varför. Du är antagligen rädd för vad personer kommer att tycka om dig efter att du laddat upp texten, bilden eller videon.
Jag dokumenterar mitt liv genom att ladda upp videor på sociala medier. Jag har alltid tyckt att det har varit roligt att skapa videor, men självsäkerheten som jag har i dag är inget som kom plötsligt.
Klassens clown har jag alltid varit, alltid behövt synas och höras. Det är också en av orsakerna till att jag startade en spelkanal på YouTube när jag var 11 år. Jag gjorde det för att jag tyckte det var coolt att människor kollade på när jag spelade. Det handlade kanske om uppmärksamhetsbehov.
När jag har blivit äldre har jag förstått att man alltid inte behöver skämta och stå i centrum. Jag lägger fortfarande upp videor om mitt liv på sociala medier, men inte för bekräftelse utan för att inspirera och få folk att skratta. Jag har alltid gillat att skapa videor, men främst för att de som tittar ska få ut något fint av det.
Det är vanligt att uppleva stress och ångest när vi visar oss själva inför en massa människor. Negativa blickar eller kommentarer är något som vi människor försöker undvika.
När jag var 12 år började jag prata engelska i mina videor. Tidigare hade jag bara bakgrundsmusik och ingen röst i mina videor. Jag minns ännu hur mina klasskamrater satt bak i bussen och kollade på min “voice reveal”-video. De skrattade åt videon. Jag minns att det gjorde ont.
Mitt alter ego “Zanzard” fick snabbt över 30 000 följare. Jag tjänade pengar och skapade en video nästan varje dag i två års tid. Kommentarerna slutade aldrig att komma. Men min passion för att skapa roliga, inspirerande och häftiga videor var större än hatkommentarerna.
I gymnasiet slutade jag ladda upp lika många spelvideor. Det kunde ta flera månader förrän jag laddade upp nästa video på min Zanzard-kanal. Att sitta framför datorn och spela var inte längre lika roligt som det var förut. Jag började dokumentera mitt riktiga liv på TikTok istället. Det gör jag än i dag. Jag gör videor om studielivet och mina tankar om livet.
Det bästa beslutet jag har gjort i mitt liv är att börja skapa videor och lägga ut mig själv där. På grund av det har jag sällan social ångest. Jag blir allt modigare att ta mig an utmaningar. Visst är det sårbart och väldigt personligt ibland. Men det har också gjort att jag inte i vardagen kan låtsas vara någon annan, eftersom jag redan visat mig själv för världen.
Det tvingar mig att vara mig själv. Det är ingen idé för mig att vara nonchalant eller någon annan än den jag är på riktigt. Alla tror jag att vi skulle må bra av att vara oss själva lite mer.
Men det är ofta svårt eftersom många av oss har ett huvud som är alltför beskyddande.
Jag tror att det hjälper att prata med någon som kan peppa dig, som säger “kör och gör din grej”. Det räcker med att en person bryr sig om vad du lägger ut eller gör. Det räcker med att ditt inlägg hjälper en person på något sätt och så har du gjort något fantastiskt.
Ibland kan jag själv bli fixerad på hur många visningar och följare jag har. I slutändan handlar det inte om det. Det viktigaste är skillnaden jag kan göra i människors liv. Att få någon att skratta, få en ny insikt om sig själv, lära sig något nytt. Det är vad som driver mig att fortsätta.
Ett litet steg är allt som behövs. Börja med att posta enkelt. En bild, en video utan röst eller ansikte. Sedan söker du efter nästa utmaning. Lova dig själv redan i dag att sluta försöka vara bästis med alla. Det går inte. Hur mycket du än försöker så kommer inte alla människor att tycka om dig.
Många lägger fem år på intensiva studier om samhället och världen, men ägnar sällan mycket fokuserad tid åt att lära känna sig själv. Det är läskigt att lära känna sig själv, osäkert. Man märker sina brister. Men jag tror att genom att arbeta på sig själv så kan man lättare klara av livets utmaningar.
Min värsta mardröm är att ligga på dödsbädden och ångra att jag aldrig jagade mina drömmar. Att ligga där och veta säkert: snart kommer jag att dö. Veta att jag hade hela livet på mig att åtminstone försöka, men jag gjorde aldrig det. Ifall du har drömmar, låt din värsta mardröm bli att inte uppnå dem!
