Krönika: Jag har fortfarande inte nått mina ungdomsdrömmar – och kanske är det helt okej

När jag var liten drömde jag om allt jag skulle åstadkomma när jag blev vuxen. Jag skulle äga ett stort hus utanför Helsingfors, ha två hundar och möjligen ett häststall på gården. Jag skulle vara rik och samtidigt studera till något som intresserar mig. 

Då fanns det aldrig någon tvekan. Allt var självklart. Framtiden bara väntade på mig.

Nu sitter jag här, mitt i det som en gång var ”framtiden”, och jag vet fortfarande inte riktigt vart jag är på väg.

Dagarna är vanliga. Jag sitter på föreläsning, antecknar och kollar på klockan. Eller står på metron hem och doom scrollar. Allt rullar på, dag efter dag, utan att något egentligen förändras.

Jag tar mig framåt men det känns inte som att jag har kommit fram till någonting speciellt. Snarare som att jag hela tiden är på väg vidare till nästa sak. Nästa kurs. Nästa beslut. Nästa version av mig själv.

Och kanske är det just det som ingen riktigt berättade. Att det inte finns en punkt där allt plötsligt faller på plats. Att det inte finns någon tydlig gräns från att vara ”på väg” till att faktiskt vara framme.

”När jag var liten tänkte jag aldrig på hur det skulle kännas. Bara på hur det skulle se ut”

Istället verkar det som om jag befinner mig i någon slags ständig väntan. På att känna mig säker på något. På att veta vad jag vill.

Och kanske är det inte bara jag. Kanske är vi många som går runt med samma känsla, utan att riktigt prata om det. För på utsidan ser allt ofta så självklart ut, som att alla andra vet exakt vad de gör.

Samtidigt fortsätter allting runt omkring att röra sig. Folk väljer utbildningar, byter riktning, flyttar, hittar någon, gör slut, börjar om. Och mitt i allt kaos försöker man övertyga sig själv om att man också är på rätt väg, även när man inte riktigt vet vart den vägen leder.

Kanske är det därför det känns så konstigt. För utåt sett gör man allt “rätt”. Man studerar, jobbar, planerar framåt. Men inuti känns det fortfarande som att man inte riktigt har landat någonstans.

Och kanske är det också helt okej.

När jag var liten tänkte jag aldrig på hur det skulle kännas. Bara på hur det skulle se ut. Kanske är det här inte en transportsträcka till livet, utan en del av det. Kanske finns det ingen tydlig punkt där alla pusselbitar faller på plats, ingen färdig version av vem man ska bli och vad man skall åstadkomma.

Kanske är det så att vi aldrig riktigt kommer fram, utan bara fortsätter att röra oss, lite osäkert, men ändå framåt. Och kanske finns det en lättnad i det också.