Krönika: Second hand löser inte överkonsumtionen

Att handla second hand har blivit en trend som ofta ses som ett hållbart alternativ till att köpa nytt. Men i detta finns ändå ett stort problem. Att shoppa second hand löser i sig inte överkonsumtionen. Vi köper fortfarande för mycket och ibland gör second hand det till och med lättare att fortsätta konsumera utan att ifrågasätta det.

Jag märker det tydligt hos mig själv. Jag handlar ofta second hand och det känns bra. Jag känner mig mer miljövänlig, som att jag gör ett bättre val. Men just den känslan gör också att jag tänker mindre. Istället för att fundera på om jag verkligen behöver något tänker jag ofta: ”Äsch, den kostar bara tre euro, det är inte hela världen om den är ful eller inte passar”, och så köper jag plagget ändå.

Stressen i apparna

Särskilt i second hand-appar som Vinted eller Tise uppstår ofta en känsla av tidspress. Det känns som att om jag inte köper den här tröjan nu så kommer någon annan hinna nappa åt sig den, och då går jag miste om ”världens bästa fynd”. Samtidigt vet jag att jag kanske aldrig ens skulle ha tittat på den tröjan om jag såg den i en vanlig klädbutik. 

Egentligen är det ganska dumt om man tänker efter. Jag behöver inte hundra olika tröjor, jag klarar mig fint med de jag har. Men det känns mer okej att köpa ännu en till tröja, för det är ju ändå second hand. Dessutom känns det så enkelt: jag ser en tröja som är helt omärklig men den kostar bara 5 euro, därför behöver jag den. 

Det stannar inte heller vid själva köpet, utan apparna är designade för att man aldrig ska lämna dem. Jag kommer på mig själv med att scrolla igenom flödet precis som jag gör på Instagram eller TikTok. Varje gång jag uppdaterar sidan hoppas jag på att se något nytt. När det plingar till i telefonen för att någon jag följer har lagt upp ett nytt plagg, eller för att ett plagg jag har ”hjärtat” har sänkts med en euro, så dras jag direkt tillbaka in. Det har blivit en hobby att bara leta, även när jag inte letar efter något speciellt. 

Jakten på att vara unik

Sociala medier har gjort second hand till en livsstil. Det handlar inte bara om att vara miljövänlig längre, utan om att det har blivit ”coolt” att fynda. Det finns en speciell känsla i att kunna säga att man har ett plagg som ingen annan har. Man vill vara unik och slippa se ut som alla andra som köper sina kläder i de vanliga kedjorna.

Men det som en gång kändes unikt eller coolt är inte det längre, för nu gör alla på exakt samma sätt. Det blir nästan komiskt: alla jagar samma specifika vintage-jacka de såg på någons Tiktok för att de också ska kunna vara lika unika som den personen. 

Vi måste våga välja ingenting 

Second hand har blivit som ett sätt att slippa det dåliga samvetet. När vi köper nytt är vi ofta medvetna om att det skadar miljön, och den tanken gör att vi kanske hejdar oss lite. Men när vi köper begagnat försvinner den inre rösten som säger nej. Vi intalar oss lätt att vi gör en god gärning och räddar plagget, och då gör det ju inget att få hem paket efter paket. 

Om vi bara flyttar vårt shoppande från butikerna till second hand har vi egentligen inte löst problemet, vi har bara flyttat på det. För att det ska vara hållbart på riktigt måste vi faktiskt sakta ner, inte bara byta ägare på saker hela tiden. I slutändan spelar det ingen roll om en tröja kostar tre euro eller trehundra. Om den bara blir liggande i garderoben är det ändå slöseri. Det svåraste är inte att välja second hand istället för nytt, det svåraste är att lära sig att ibland inte köpa någonting alls.